”Ser du klockan där borta?” Klart att jag gör det! Eller vänta, gör jag verkligen det? Om jag tittar ser jag ju faktiskt bara en rund cirkel. Inga siffror, inga visare. Alltså ser jag ju faktiskt inget som avslöjar att det är en klocka, men jag vet att det är en klocka, därför, om någon frågar, skulle jag säga att jag ser den.

  På onsdagar har vi en lektion som heter Livskunskap och i onsdags hade vi temat ”att leva med en synnedsättning”, när jag fick veta det tänkte jag att jag vet ju redan hur det är, jag gör det varje dag, vad har jag för nytta av att höra en seende person prata om det? Men ack så fel jag hade. Det var jätteintressant! Hon som höll i lektionen jobbar som arbetsterapeut på vår skola, det är även hon som har hand om vår ADL träning, och hon pratade om att vi som är synskadade ser väldigt mycket med hjärnan, att vi ”ser” att det är en klocka som hänger på väggen för att vi vet om att den hänger där. Men om någon skulle säga att det var t.ex. en brandvarnare som hängde där istället så skulle jag troligtvis tro på det, eftersom jag på långt håll inte ser detaljerna som avslöjar att det är en klocka. Detta är något jag aldrig tänkt på innan, och nu när jag fått det uttryckt i ord känns det så självklart att jag tycker att jag är dum i huvudet som inte tänkt på det innan. Om jag vänder på huvudet nu och tittar på min anslagstavla som sitter ca 3 m bort så ser jag några svarta pluttar på den. Det finns inte en chans i världen att jag skulle kunna se att det är magneter på det avståndet och det känns så konstigt att jag aldrig fattat det förrän nu, för nu känns det så väldigt självklart. Menmen, alla lär vi oss något nytt varje dg! 

Hej! Som jag berättat tidigare så går jag en preparandkurs för synskadade det här läsåret. Där trivs jag hur bra som helst (just nu längtar jag bara efter morgondagen då jag får åka tillbaka igen, men säg inget om det till min mamma :P) och jag är omgiven av hur trevliga människor som helst, och jag tror att det här året kommer att ge mig många nytiga erfarenheter :) faktum är att jag har redan fått nya erfarenheter och i det här inlägget tänkte jag dela med mig av en grej jag tänkte på i veckan. 

 Vi är fem stycken i min klass, och en av mina klasskompisar är helt blind, och ofta när jag är med honom inser jag hur många småsaker jag registrerar med min syn utan att ens tänka på det. Som t.ex. om jag sitter och pratar med någon i matsalen och den reser sig upp för att gå och hämta något så ser jag ju det och tänker inte så mycket på det utan fortsätter bara prata när personen kommer tillbaka. Men om jag sitter och pratar med min klasskompis och bara går iväg. Hur ska han då veta att jag inte längre sitter på min plats om jag inte säger något? Eller om någon annan går förbi vårt bord, stannar till och pratar lite och sedan går vidare utan att säga det, då är det ju jättelätt att man om man är blind fortfarande tror att personen fortfarande står kvar och därför fortsätter prata med en person som helt plötsligt befinner sig på andra sidan rummet. En annan grej är något vi gör ungefär 100 gånger om dagen är att nicka eller skaka på huvudet. Jag ser inte alltid när någon gör det, beror på hr nära personen sitter, men ofta ser jag det och framförallt gör jag det ofta själv eftersom jag vet att personen som jag pratar med ser det, men nu har jag lärt mig att ibland måste man säga ja eller nej istället. 

Så många små saker som man själv tar så för givet, men som inte är alls självklart för andra! Det är nyttigt att behöva tänka om ibland...