”Ser du klockan där borta?” Klart att jag gör det! Eller vänta, gör jag verkligen det? Om jag tittar ser jag ju faktiskt bara en rund cirkel. Inga siffror, inga visare. Alltså ser jag ju faktiskt inget som avslöjar att det är en klocka, men jag vet att det är en klocka, därför, om någon frågar, skulle jag säga att jag ser den.

  På onsdagar har vi en lektion som heter Livskunskap och i onsdags hade vi temat ”att leva med en synnedsättning”, när jag fick veta det tänkte jag att jag vet ju redan hur det är, jag gör det varje dag, vad har jag för nytta av att höra en seende person prata om det? Men ack så fel jag hade. Det var jätteintressant! Hon som höll i lektionen jobbar som arbetsterapeut på vår skola, det är även hon som har hand om vår ADL träning, och hon pratade om att vi som är synskadade ser väldigt mycket med hjärnan, att vi ”ser” att det är en klocka som hänger på väggen för att vi vet om att den hänger där. Men om någon skulle säga att det var t.ex. en brandvarnare som hängde där istället så skulle jag troligtvis tro på det, eftersom jag på långt håll inte ser detaljerna som avslöjar att det är en klocka. Detta är något jag aldrig tänkt på innan, och nu när jag fått det uttryckt i ord känns det så självklart att jag tycker att jag är dum i huvudet som inte tänkt på det innan. Om jag vänder på huvudet nu och tittar på min anslagstavla som sitter ca 3 m bort så ser jag några svarta pluttar på den. Det finns inte en chans i världen att jag skulle kunna se att det är magneter på det avståndet och det känns så konstigt att jag aldrig fattat det förrän nu, för nu känns det så väldigt självklart. Menmen, alla lär vi oss något nytt varje dg!