Hej, nu var det ett tag sen sist ... men jag varnade er för det i mitt senaste inägg :)

 

I helgen var jag ute på äventyr och fick erfara (för ungefär 1000:e gången i mitt liv) att kanter är typ det farligaste som finns. Det spelar ingen roll hur höga eller låga de är, eftersom jag inte har så bra avståndsbedömning och djupseende så kan de ändå förvandlas till en dödsfälla för mig haha. Hos min kompis som jag hälsade på fanns just en sådan dödsfällekant (jag vet att det inte är ett riktigt ord haha), som dessutom hade samma färg som golvet under vilket innebär att det inte finns några kontraster och då blir ksnten omöjlig att se. Men eftersom mina kompisar var vänliga nog att tala om för mig var kanten var så gick det bra för mig (den gången...)

När jag hoppar på bussen för att åka hem senare på kvällen ser jag att den ser ungefär likadan ut som bussen jag brukar åka för att ta mig från byn där jag bor till närmaste stad. Jag vet att man måste kliva upp på en kant innan man kan sätta sig på sätet ... bara det att kanten är högre än vad jag tror så jag snabblar och eftersom jag är helt oförberedd så ramlar jag och landar på knäna, men van som jag är så reser jag mig upp, sätter mig på sätet och vinkar till mina kompisar genom fönstret :)

Mitt värsta fall någonsin (vad jag kan minnas i alla fall) som var orsakat av en kant hände dock inte i helgen. Det hände för några månader sedan på ett kafé inne i stan. Jag har varit på just det här kaféet x antal gånger och jag vet mycket väl att för att komma från disken till bordet där jag och min kompis alltid sitter så måste man ta ett kliv uppför ... just precis, en kant. Men just den här dagen, när vårt fika är slut och jag bara ska gå på toa, så har min hjärna tydligen förträngt den där lilla förrädiska kanten, så utan att se mig för tar jag ett steg rakt ut i tomma luften och ramlar pladask ner på golvet. Jag minns inte om jag skrattade åt det då, men nu gör jag det i alla fall. För eftersom jag med all säkerhet kommer att snubbla på ett oräknerligt antal kanter genom resten av mitt liv så är det lika bra att acceptera det och skratta åt eländet :)

 

På tal om något helt annat så har jag tänkt tänkt att ha en liten frågestund i mitt nästa inlägg. Så om du har någon fråga om min synskada (eller synskador i allmänhet) så tveka inte utan ställ dem! Så sammanställer jag frågor och svar till ett inlägg och publicerar det om 1-2 veckor (beroende på hur snabba ni är på att ställa frågor :) ) Så fundera nu ut riktigt bra frågor och skriv dem här i kommentarsfältet eller till mig på facebook, så hörs vi snart igen :)

 

Sköt om er tills dess!

Nu är det 2 veckor kvar av sommarlovet för min del och för er som inte vet om det ska jag kanske nämna att efter två år i Glimåkra är det nu dags att styra skutan mot nya mål. Nu är det en folkhögskola utan någon direkt erfarenhet av synskadade elever som gäller och det kommer bli ännu ett spännande steg i att bli självständig för mig. Jag var där nu i veckan för att kolla in lokalerna och försöka bilda mig en uppfattning om hur skolan ser ut innan den fylls med folk. Jag fick ett väldigt gott intryck av skolan och de människor jag träffade, så nu känns det riktigt bra och jag ser fram emot skolstarten. Men innan dess ska jag dit en gång till och ha ett möte med min blivande kursföreståndare för att prata om praktiska saker och antagligen blir det väl även att jag kommer få berätta om min synskada. 

 

När jag ska lära mig hitta i en ny miljö brukar jag och oftast min mamma (det är viktigt att det är någon som känner mig väl och vet hur min syn och hur jag fungerar) gå runt på platsen där jag ska lära mig hitta och hitta olika föremål som jag kan använda som orienteringspunkter. Sedan tar jag hjälp av de orienteringspunkterna och bildar en "ramsa" eller "checklista" i huvudet. T.ex. "Sväng höger vid den gröna soptunnan" eller "när husväggen slutar, sbäng vänster." Något annat som underlättar för mig när jag ska lära mig hitta på en ny plats är om det inte finns fullt med folk där. Det kräver väldigt mycket koncentration för mig när jag ska lära mig hitta på en ny plats. Därför är det jobbigt om det finns massa människor runt mig då, för då måste jag koncentrera mig på dem istället för att lära mig hitta. För att få ett litet hum om hur man ska gå för ett komma från ett ställe till ett annat måste jag gå den vägen flera gånger. Det är även bra att jag ska åka till skolan en gång till innan skolan börjar, då får jag möjlighet att se hur mycket jag kommer ihåg sen sist och får även ett extra tillfälle att träna. 

   Så här går det till för mig att lära känna en ny miljö, och trots alla förberedelser vet jag ändå att jag kommer vara jättetrött den första tiden när skolan väl drar igång. Men det är bara att bita ihop, i slutändan hoppas och tror jag att det kommer vara värt det :)

 

 

 

Innan jag säger hejdå för den här gången vill jag passa på att sända ett stort tack till alla fantastiska människor jag fått lära känna på Glimåkra folkhögskola. Tack vare er alla har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv, min synskada och livet som jag för alltid kommer att bära med mig! Tusen Tack för det! Kommer kännas otroligt konstigt och sorgligt att inte komma tillbaka nu i höst. Har nog inte ens fattat det riktigt än, trots att skolstarten närmar sig med stormsteg. Men mitt mål är att jag ska komma och hälsa på er, så ta hand om er tills dess!

 

Hejdå alla fina människor som läser denna blogg trots att den uppdateras väldigt sällan. Vi får väl se om det dröjer en vecka eller fem år tills vi ses nästa gång haha. Som ni nog vet vid det här laget så är det inget man kan veta. 

 

Sköt om er!

Idag har jag sjungit i min kyrka, vilket händer ganska ofta, men idag gav det mig en liten tankeställare som jag tänkte dela med er. Idag när vi sjöng (fick jag höra efteråt av min pappa) så var det en pojke som hade lagt märke till att jag inte tittar på samma sätt som alla andra. Han hade frågat sin pappa om det och hans pappa hade svarat att det berodde på att jag inte ser lika bra som andra. Pojken hade då varit tyst en stud och sedan sa han: "Wow, då måste hon ju lära sig alla texterna utantill!" Jag har alltid haft lätt för att lära mig texter, det har alltid fallit sig naturligt för mig och aldrig varit en stor grej. Visst har det varit skönt ibland när man måste lära sig en låt på kort varsel, och irriterande ibland när alla dåliga låtar från radion fastnar i huvudet, men det har aldrig varit mer än så och jag har aldrig sett det som något häftigt, och att idag inse att det som faller sig så naturligt för mig kan vara en stor grej för någon annan var en väldigt häftig känslsa. Och ärligt talat, om jag tänker efter så är det inte mycket som skulle funka i min vardag om mitt minne skulle krascha. För när inte min syn funkar som den ska så måste jag ju ersätta den med något annat, och många gånger är det mitt minne som har rollen som extraögon. T.ex. måste jag minnas vart jasg har mina nycklar, för jag kan inte se vrt jag har laggt dem. Och när jag går in i en affär så måste jag minnas exakt hur man ska gå för att komma till det jag söker, för mina ögon kan inte registrera att "går jag ditåt så kommer jag dit, eller går jag däråt så hittar jag det." genom att läsa på skyltar eller se på min omgivning så som ni gör. Så om man tänker efter så är nog inte det här med ett bra minne en så dålig grej ändå. 

 

Vet inte hur mycket jag har pratat om det innan, men en sak som är väldigt svår för mig är att lära mig hitta på nya platser. Detta kräver väldigt mycket tid och energo från min sida, därför blir jag jätteglad när jag lär mig hitta på ett nytt ställe ... och jätteirriterad när de bestämmer sig för att bygga om, för då är det bara att börja om på ruta ett igen...

På höstlovet gick jag in i en mataffär där jag lärt mig hitta ganska bra. Det var bara ca tio minuter kvar innan bussen skulle gå, men jag tänkte att jag skulle hinna eftersom jag visste exakt vart det jag skulle ha fanns ... trodde jag. När jag kommer in ser jag att de har flyttat om i hela affären sen jag var där sist. Så jag fick springa runt där inne ett tag innan jag hittade ut, men sån tur var hann jag med bussen ändå.

 Nu var ju detta en situation där det inte fick några stora konsekvenser, det blev bara lite stressigare och jobbigare än vad det hade behövt bli. Vad värre är, är att de även har byggt om på Alvesta station där jag ju är två gånger i veckan nu för tiden, när jag reser till och från skolan. Skulle jag tappa bort mig där skulle det ju kunna få lite värre konsekvenser om man säger så, och det känns lite jobbigt att nu när jag börjat slappna av i det här nya med tågresandet så dyker det upp ännu ett spänningsmoment … menmen, jag överlever nog det här med. Och det här kommer inte vara sista gången jag råkar ut för sånna här saker heller, så det är väl bara att vänja sig. 

 

Hoppas ni har det gött allihop, det har jag!

”Ser du klockan där borta?” Klart att jag gör det! Eller vänta, gör jag verkligen det? Om jag tittar ser jag ju faktiskt bara en rund cirkel. Inga siffror, inga visare. Alltså ser jag ju faktiskt inget som avslöjar att det är en klocka, men jag vet att det är en klocka, därför, om någon frågar, skulle jag säga att jag ser den.

  På onsdagar har vi en lektion som heter Livskunskap och i onsdags hade vi temat ”att leva med en synnedsättning”, när jag fick veta det tänkte jag att jag vet ju redan hur det är, jag gör det varje dag, vad har jag för nytta av att höra en seende person prata om det? Men ack så fel jag hade. Det var jätteintressant! Hon som höll i lektionen jobbar som arbetsterapeut på vår skola, det är även hon som har hand om vår ADL träning, och hon pratade om att vi som är synskadade ser väldigt mycket med hjärnan, att vi ”ser” att det är en klocka som hänger på väggen för att vi vet om att den hänger där. Men om någon skulle säga att det var t.ex. en brandvarnare som hängde där istället så skulle jag troligtvis tro på det, eftersom jag på långt håll inte ser detaljerna som avslöjar att det är en klocka. Detta är något jag aldrig tänkt på innan, och nu när jag fått det uttryckt i ord känns det så självklart att jag tycker att jag är dum i huvudet som inte tänkt på det innan. Om jag vänder på huvudet nu och tittar på min anslagstavla som sitter ca 3 m bort så ser jag några svarta pluttar på den. Det finns inte en chans i världen att jag skulle kunna se att det är magneter på det avståndet och det känns så konstigt att jag aldrig fattat det förrän nu, för nu känns det så väldigt självklart. Menmen, alla lär vi oss något nytt varje dg! 

Hej! Som jag berättat tidigare så går jag en preparandkurs för synskadade det här läsåret. Där trivs jag hur bra som helst (just nu längtar jag bara efter morgondagen då jag får åka tillbaka igen, men säg inget om det till min mamma :P) och jag är omgiven av hur trevliga människor som helst, och jag tror att det här året kommer att ge mig många nytiga erfarenheter :) faktum är att jag har redan fått nya erfarenheter och i det här inlägget tänkte jag dela med mig av en grej jag tänkte på i veckan. 

 Vi är fem stycken i min klass, och en av mina klasskompisar är helt blind, och ofta när jag är med honom inser jag hur många småsaker jag registrerar med min syn utan att ens tänka på det. Som t.ex. om jag sitter och pratar med någon i matsalen och den reser sig upp för att gå och hämta något så ser jag ju det och tänker inte så mycket på det utan fortsätter bara prata när personen kommer tillbaka. Men om jag sitter och pratar med min klasskompis och bara går iväg. Hur ska han då veta att jag inte längre sitter på min plats om jag inte säger något? Eller om någon annan går förbi vårt bord, stannar till och pratar lite och sedan går vidare utan att säga det, då är det ju jättelätt att man om man är blind fortfarande tror att personen fortfarande står kvar och därför fortsätter prata med en person som helt plötsligt befinner sig på andra sidan rummet. En annan grej är något vi gör ungefär 100 gånger om dagen är att nicka eller skaka på huvudet. Jag ser inte alltid när någon gör det, beror på hr nära personen sitter, men ofta ser jag det och framförallt gör jag det ofta själv eftersom jag vet att personen som jag pratar med ser det, men nu har jag lärt mig att ibland måste man säga ja eller nej istället. 

Så många små saker som man själv tar så för givet, men som inte är alls självklart för andra! Det är nyttigt att behöva tänka om ibland...

Jag har alltid varit en sådan som drömmer väldigt mycket och en dröm (som jag säkert delar med många) har alltid att få vara att träffa någon musikartist av alla dem jag gillar, och i sommar gick den drömmen i uppfyllelse!

 

Egentligen började allt redan i Januari, som ni kan läsa i min blogg var jag i Egypten då, och när vi har landat på Landvetter tar min bror upp sin mobil och loggar in på facebook för att kolla vad som hänt under veckan vi var borta. "Frida, har du sett det här...?" Säger han efter en stund. "Nej", svarar jag och tar emot hans mobil, han hade en mobil med väldigt liten skärm, så därför får jag titta en stund innan jag ser vad det står (och titta lite till innan jag fattar att det som står faktiskt är sant) i min logg har min kusin skrivit: "FRIDAAAAAA!!!!! Nu kommer dom till Sverige, på GF!!!!!!! JAAAAAAAA!! :D Switchfoot! ♥ helt otroligt!" (Switchfoot är mitt absoluta favoritband) när jag tagit in detta blir jag så hyper att jag skriker (rakt ut över hela flygplatsen) "MAMMAAAA, SWITCHFOOT KOMMER TILL GF!" Jag var så hyper att jag inte ens tyckte att det var pinsamt.

Varje år åker scouterna i kyrkan hemma där jag bor på scoutläger. Själv har jag inte varit scout på 6 år, men i år blev det ett litet återfall :) för vart sjunde år är det nämligen så kallade storläger, vilket innebär att det är ca 4000 scouter på samma läger. "KAOS!" Tänker du säkert då, men det är faktiskt inte mycket kaos, det enda kaoset man märker av är det som råder bland ens egna scouter, allt det andra är VÄLDIGT välorganiserat. Tänk bara hur mycket letande det krävs för att hitta en plats där 4000 scouter kan leva under en vecka, där det ska rymmas flera hundra millitärtält utan att det blir alltför trångt, det ska finnas möjlighet att packa mat i matlådor till alla dessa människor (matkådorna åker sedan ut till de olika "byarna" där man lagar maten över öppen eld) och dessutom ska man hitta en stor yta där ALLA ska få plats att sitta på storsamlingar, kort sagt, det behövs ett rätt stort ställe...(och platsen är bara EN ab alla grejer man måste planera...)

 

Så hur är det då att vara på scoutläger när man är synskadad? Jag kan säga att det finns INTE EN CHANS i världen att lära sig hitta på ett sådant ställe då allt är grönt, grönt och åter grönt (det är ju liksom det som är hela meningen med scoutläger, att man ska vara ute i naturen) och det som inte är grönt är antingen tält, som alla ser likadana ut, eller bajamajor, som alla ser likadana ut. Så i alla fall för mig skulle det aldrig funka att åka på scoutläger utan ledsagare (och formelly sett fick jag ingen ledsagare, men det är en annan historia, så den tar vi en annan gång) något annat jag behöver hjälp med är att hålla ordning på min packning, det är väldigt svårt att hitta saker i ett mörkt, trångt tält och det är lätt att blanda ihop sina saker med någon annans. Annars funkade det mesta bra tror jag, jag kom i alla fall hem hel, inte så ren och bäldigt trött men GLAD efter denna fantastiska vecka!

När är jag på plats i Glimåkra och har Engelska (schhhhh) men jag vill bara tacka min vän Caroline Florens som har tagit sig tid att snygga till min blogg! TUSEN TACK!<3 Checka in hennes hemsida http://www.carolineflorens.com/#home

 

vi hörs ikväll allihopa, då ska jag berätta lite om min sommar :)

Jag är tillbaka! Ledsen för det låååååånga uppehållet, men det var mycket annat som tog fokus förra läsåret. Min sommar var superduperbra och jag LOVAR att jag ska skriva mer om den SNART! Haha

Jag tog studenten i våras så har nu kommit in i en ny "epok" i mitt liv. numera bor jag i Skåne på veckorna då jag går folkhögskola där, närmare bestämt en preparandkurs för synskadade. Vad är det? Undrar ni säkert då. Jo, det är en kurs där vi dels läser de vanliga ämnena som matte, svenska, engelska, samhällskunskap, data och idrott, och dels har vi något som heter ADL (aktiviteter i dagliga livet) det innebär att vi får lära oss sådant som är nödvändigt att kunna för att klara av ett eget boende som r.ex. laga mat, städa och tvätta. Det är just för ADL delen som jag är där, eftersom jag redan har behörighet i kurserna som vi läser, så det är väl inte alltid så jättekul att läsa kurser som jag trodde att jag var färdig med, men jag ska inte klaga, för jag har det hur bra som helst ändå :) mina klasskompisar är jättesnälla, vi har bra lärare och assistenter och skolan är hur mysig som helst! Och jag tänkte att just detta var det perfekta att blogga om, så läser ni min blogg från och med nu får ni följa mitt liv i Glimåkra, men jag kommer nog blogga endel om annat också :)

Det är såhär att sista veckan i Januari var jag och min familj på semester i Egypten, vi hade en underbar vecka och jag ska snart blogga om resan och hur det funkade med min synskada :) men först tänker jag blogga om den enda tråkiga upplevelsen från semestern. Anledningen till det är att jag har blivit ganska påverkad av det här och vill förhindra att det händer andra...såhär var det:

På hotellet där vi bodde hade de en skönhetssalong där man b.l.a. kunde klippa sig, raka sig, få fotvård, fläta håret och få en hennatatuering. Jag gick dit en av de första kvällarna för att prata med dem eftersom jag redan innan vi åkte hade bestämt mig för att fläta håret. När vi kom dit och de fick veta att jag hette Frida berättade de att det är ett Egyptiskt namn och en kille som målade tatueringar erbjöd sig att skriva mitt namn på arabiska med en färg som han påstod inte var Henna, och att den var allergivänlig, men jag tackade nej eftersom jag hade bestämt mig för att lägga mina pengar på att göra flätor.

Men så bestämde sig min bror för att göra en tatuering, och när vi gick dit sa tatueringskillen att han kunde göra en tatuering på mig gratis och jag sa ja, för jag ska inte förneka att jag tyckte det var coolt (tidigare under veckan hade han skrivit mitt namn med bläckpenna) och om det var allergivänligt så var det ju ingen fara. Så han gjorde min tatuering och jag tyckte att det blev riktigt snyggt och det tyckte min mamma också, för hon frågade om färgen fanns att köpa i Sverige så att hon kunde rita om tatueringarna när de försvann, han visade henne tuben, och på tuben stod det: Henna. Ja, nu visste vi sanningen men kunde inte göra så mycket, jag hade ju redan fått min tatuering och min bror hade redan betalat för sin. Så vi åkte hem och om jag ska vara ärlig tänkte jag inte så mycket mer på det. Vi hade haft en underbar semestervecka!

Sedan, en dryg vecka efter att vi kommit hem började min handled (där jag hade tatueringen) att klia, jag drog upp tröjärmen och kollade men såg inget konstigt (förutom att tatueringen höll på att gå bort efter en vecka och inte två månader som de sa) så jag lät det vara, men kollade lite då och då. Efter två dagars konstant kliande kollar jag ännu en gång och då ser jag att hela tatueringen har blivit helt röd och svullen och jag bestämmer mig för att visa det för mamma som inte heller tycker att det ser bra ut.

Jag går och googlar lite och försöker hitta något förslag på vad man kan göra för att tatueringen ska försvinna. Hittar inget tips på det, men på läkemedelsverkets hemsida står det att svart hennafärg innehåller ett ämne som heter parafenylendiamin och det finns inte bara i hennafärg utan även i kläder, skor och hårfärg, man kan även bli överkänslig mot liknande ämnen som kan finnas i t.ex. solskyddsprodukter. När jag läser det blir jag väldigt ledsen, för hade det varit bara hennafärg jag blivit allergisk mot så hade det väl varit helt lugnt, bara att undvika henna då ju. Men nu när det visar sig att jag inte kan färga håret (vilket jag har varit sugen på en längre tid) eller t.o.m. få besvär med vissa kläder och skor (kan ju inte vara så lätt att hålla koll på vilka kläder som innehåller parafenylendiamin?)

Vi åkte in till läkaren samma dag och hon bekräftade det vi redan förstått. Jag hade fått en allergisk reaktion och det kan innebära att jag kommer att reagera på en mängd olika saker. Jag fick en stark kortisonsalva och vi hoppas att det röda ska lägga sig så småningom. Tyvärr är det ju många som har fått ett bestående ärr…

Det känns så onödigt bara för att göra en tatuering som varade i en vecka, och som jag inte ens hade för avsikt att göra från början. Så jag vill bara varna er andra, gör ingen hennatatuering, det är inte värt det! Jag vill också säga att det är vanligare med hennaallergi än vad man tror. Doktorn som undersökte min tatuering sa att jag var den tredje personen på ett halvår som hon träffade, och hon är en person.

Jag är inte arg på honom som gjorde tatueringen. Jag tror att det kan vara som min mamma sa, att de inte förstår hur känsliga vi ljushyade människor är, för det kanske är som hon tror att de inte är lika känsliga i huden som vi, som är väldigt blonda. Men det finns en sak som retar mig, och det är att han ljög. Han sa att den här färgen fungerar som henna, men till skillnad från henna så är den allergivänlig. Det stämde ju uppenbarligen inte! Så det är det sista och kanske viktigaste jag har att säga: försäljarna ljuger! Och det har vi fått höra att det förekommer ofta. Så även om de säger att det är allergivänlig färg, tro dem inte! Det är inte värt det. Inte om en målning som håller i 1-2 veckor resulterar i att man får fula ärr på kroppen, inte kan färga håret eller inte kan använda de kläder man vill!

***

Som sagt, det jag vill förhindra med att berätta det här är att det händer andra i brist på okunskap, nu när det här har hänt och jag har fått veta att det händer oftare än man tror så vill jag försöka sprida detta och förhindra att det händer andra!

Snart kommer inlägget om själva resan till Egypten, jag ska även blogga om en resa till Göteborg som jag gjorde på höstlovet, och så har jag några andra små idéer som jag tror kan vara ganska intressanta :) hörs snart igen!//Frida

 

P.S här nedan följer två bilder på min tatuering, en före och en efter reaktionen...

 

före...

 

efter...

 

och så en liten bonus...jag i mina flätor :)

Den här bilden säger nog en del? 

Men trots att det kanske låter som det så är jag faktiskt inte helt anti snö. Jag tycker (precis som de flesta andra) att julen ska vara vit! Annars får i alla fall inte jg någon riktig julstämning! Men till skillnad från de flesta andra så tycker jag att snön kan falla den 23e och smälta dagen efter nyår, och så tycker jag (fast det är jag nog inte ensam om) att den helst ska smälta utan att lämna efter sig en massa slask!

Så nu vet ni varför jag alltid säger att jag inte gillar snö xD och med detta vill jag önska er alla en Gud jul! Njut av ledigheten och ta vra på varandra! :)

Hur som helst så var jag i Stockholm tillsammans med några av vännerna från Italienlägret helgen innan lovet. Kanske en lite väl spännande resa med tanke på att vi bodde tre synskadade och en blind på hotell utan någon seende ledsagare (jag förstår min mamma som var nervös innan jag åkte :P)men missödena uteblev sån tur var, och vi lyckades undvika att ramla ner för de otroligt branta trapporna, och undvika alla väggar också för den delen ;) men ni behöver inte vara oroliga, vi är modiga, men inte dumma, så vi var förståndiga nog att se till att ha någon seende med oss så fort vi gick ut :) så vad gjorde vi då? Vi gjorde väl egentligen inget apeciellt, satt mest och pratade, men det var nog så trevligt :) och på lördagen fördrev vi dagen med att gå genom hela Stockholm (kändes det som i alla fall :P)

Och på söndagen blev det lite väl spännande då jag var typ två minuter från att missa min buss hem igen, men vi hann sån tur vr och jag kom helskinnad (bortsett från en rumpa som protesterade högljutt efter 4,5 h på buss...)

Sådär, det var lite om den resan :)

På tal om något annat...

Vet inte om jag har berättat om att jag inte gillar när mina kompisar bestämmer sig för att kolla på film? Det gör jag hur som helst inte, eftersom jag inte ser så bra då eftersom det är många fler som ska se (tror inte de skulle bli jätteglada om jag satt mitt framför tv:n så att allt de såg var ett blont huvud...) men nu har jag kommit på en lösning! Vi får helt enkelt se till att alltid titta på filmer som jag redan har sett ;) då kasn jag ju hänga med lika bra som alla andra även om jag inte ser :P kom på denna lösningen igår när jag hade filmkväll med några vänner, alla hade glömt filmer, så vi tittade på första Ensam hemma-filmen och Lilla Jönssonligan på styva linan. Sjukt trevligt med en nostalgikväll :) och idag ska jag göra samma sak igen (se en film jag redan sett) då jag ska gå och se Breaking dawn part 1 på bio :) (det handlar mer om att jag lovade två kompisgäng att se den än om att jag är ett Twilightfan...)

Hoppas att ni också får en trevlig kväll!