Idag har jag sjungit i min kyrka, vilket händer ganska ofta, men idag gav det mig en liten tankeställare som jag tänkte dela med er. Idag när vi sjöng (fick jag höra efteråt av min pappa) så var det en pojke som hade lagt märke till att jag inte tittar på samma sätt som alla andra. Han hade frågat sin pappa om det och hans pappa hade svarat att det berodde på att jag inte ser lika bra som andra. Pojken hade då varit tyst en stud och sedan sa han: "Wow, då måste hon ju lära sig alla texterna utantill!" Jag har alltid haft lätt för att lära mig texter, det har alltid fallit sig naturligt för mig och aldrig varit en stor grej. Visst har det varit skönt ibland när man måste lära sig en låt på kort varsel, och irriterande ibland när alla dåliga låtar från radion fastnar i huvudet, men det har aldrig varit mer än så och jag har aldrig sett det som något häftigt, och att idag inse att det som faller sig så naturligt för mig kan vara en stor grej för någon annan var en väldigt häftig känslsa. Och ärligt talat, om jag tänker efter så är det inte mycket som skulle funka i min vardag om mitt minne skulle krascha. För när inte min syn funkar som den ska så måste jag ju ersätta den med något annat, och många gånger är det mitt minne som har rollen som extraögon. T.ex. måste jag minnas vart jasg har mina nycklar, för jag kan inte se vrt jag har laggt dem. Och när jag går in i en affär så måste jag minnas exakt hur man ska gå för att komma till det jag söker, för mina ögon kan inte registrera att "går jag ditåt så kommer jag dit, eller går jag däråt så hittar jag det." genom att läsa på skyltar eller se på min omgivning så som ni gör. Så om man tänker efter så är nog inte det här med ett bra minne en så dålig grej ändå.