Publicerad 2011-06-30 21:07:59 i Allmänt,
...eller den kan åtminstånde få mig att tro att du är någon annan.
Jag har nu haft feriepraktik med gatuteater i tre veckor, och det har varit hur kul som helst! Så tack till er alla för tre underbara veckor!
Hur som helst så har jag nämnt innan att om någon byter kläder så blir det genast mycket svårare för mig att känna igen den personen, och inom teatern är detta väldigt påtagligt. Jag menar, om det är svårt att känna igen dig bara om du byter till andra "normala" kläder (vardagskläder) hur svårt blir det då inte att känna igen dig om du sätter på dig teaterkläder som du aldrig skulle ha på dig i vanliga fall, som dessutom ofta är ganska lika de kostymerna som de andra har på sig ... jag märkte detta väldigt tydligt på feriepraktiken när många av killarna spelade fabriksarbetare och hade ungefär likadana tröjor, skor, byxor och förkläden på sig. Och alla tjejer hade liknande blusar och kjolar och dessutom hade hucklen så att jag inte såg deras hår. Är det någon gång jag varit beroende av att lyssna på röster så var det då!
Nu drar jag på en veckas solig (eller regnig?) semester med familjen, så vi får väl se när jag hinner blogga nästa gång!
Njut av sommaren tills vi hörs nästa gång!
Publicerad 2011-06-18 23:03:18 i Allmänt,
Jag tänkte bara förklara lite hur jag tänker kring det här med att fråga om jag vill ha hjälp,
När ska man fråga och när ska man inte fråga?
"När" kanske föresten inte är rätt ord att använda, för du får alltid fråga om jag vill ha hjälp. Det jag tycker är jobbigt är om folk tjatar! Alltså typ så här:
- Vill du ha hjälp Frida?
- Nej tack, jag klarar mig.
- Är det säkert, det kan vara lite knöligt på vissa ställen.
- Tack. Jag. Klarar. Mig.
- Men jag ska nog hjälpa dig nu, det kan komma många bilar här.
- JAG SÄGER TILL OM JAG VILL HA HJÄLP, OKEJ?
Jag tror ni fattar grejen...
Men att fråga EN gång om jag vill ha hjälp är helt okej, det tycker jag bara är bra om du gör. För även om jag säger att jag inte vill ha hjälp just då, så är din fråga en signal till mig om att du vill hjälpa mig och då behöver jag inte känna mig dum om jag ber om hjälp vid ett senare tillfälle. Nu är det inte så att jag kräver av dig att du alltid måste fråga om jag vill ha hjälp, självklart måste jag själv bli bättre på att våga be om hjälp och inse att det faktiskt inte är pinsamt också.
Det var nog allt för denna gång. Men innan jag säger tack, hej och godnatt så vill jag i vanlig ordning säga att var inte rädda för att fråga om det är något ni undrar över :) sen vill jag också tipsa om den här bloggen http://corinnesmamma.blogspot.com/ det är en mamma som bloggar om sin vardag med sin knappt tvååriga dotter som är gravt synskadad. Kanske hittar du något intressant där som jag har missat att skriva, eller om du tycker att det är intressant att läsa ur föräldrarperspektiv, hur som helst, ta en titt!
och till er som var med i Västerås, läs det som står längst ner i det här inlägget http://corinnesmamma.blogspot.com/2011/06/suddigt.html det är till er, ni är bäst!<3
Godnatt!
Publicerad 2011-06-18 10:33:27 i Allmänt,
Som jag skrev i något tidigare inlägg så har jag väldigt svårt att lära mig hitta på nya ställen, men jag har vissa knep, och här är de.
När jag var liten gick jag och mamma runt i byn där jag bor och letade efter olika kännetecken för att hitta till olika ställen, saker som "gå vänster vid det röda huset och sedan förbi den gula brevlådan" och liknande, så att det blev en liten ramsa eller checklista att pricka av i huvudet.
Jag frågade mamma om hur det var när jag började dagis och hon sa att hon nog inte hade fått veta att jag hade bra minne och att man därför kunde sätta ord på sakerna jag gick förbi då. (Jag började på dagis när jag var fyra år.) Men något jag hade nytta av var att skolan som jag sedan började i låg i samma hus, så då hittade jag ju redan där och slapp ett nytt ställe med nya intryck den gången.
Men några år senare (när jag skulle börja femman) slog de ihop klasserna i vår skola med barnen som gick i skola i grannsamhället, och givetvis var det femmorna och sexorna som skulle gå i det andra samhället, så då fick jag, som ni förstår, byta skola i alla fall, två år tidigare än det var meningen. Detta innebar mycket ångest och många tårar för mig den sommaren, både p.g.a. nytt ställe och nya människor, men ibland ska man ha lite tur, och det hade vi, för eftersom vi kände en av lärarna på den nya skolan kunde vi (jag och mamma) åka dit några gånger på sommarlovet och hitta nya ramsor så att jag lärde mig hitta i den nya skolan.
(Om du någon gång vill använda dig av detta knep eller ge det vidare till någon du känner, så måste jag bara säga att ledsagaren måste vara någon som den synskadade känner väl och som vet vad just hon/han tittar efter.)
Samma sak gjorde vi om två år senare när jag skulle börja högstadiet och därför blev tvungen att åka in till Jönköping, fast då åkte vi dit på eftermiddagarna och inte på sommarlovet.
Och så ... tre år senare gjorde vi om samma sak igen, på gymnasieskolan där jag går nu. Under min tid på gymnasiet har jag dock lärt mig att jag kan göra egna checklistor i mitt huvud, så nu har jag därför lärt mig att hitta till busstationen all by myself! Jag hittar även ner till stan nuförtiden, men jag har dock inte lärt mig vilken affär som ligger var, så jag föredrar att gå på a6 (köpcentret i Jönköping) istället, jag hittar inte helt där heller än, men om jag går vilse där så är jag ju åtminstånde under samma tak fortfarande.
Och på tal om a6 så måste jag berätta en grej som hände i höstas. Men innan jag börjar berätta det måste jag bara säga att jag alltid har handlat kläder tillsammans med mamma (om jag ens varit med) eftersom kläder är ännu en grej som är svårt att se, plus att klädaffärer är väldigt röriga, så det är svårt att hitta det man ska ha.
I alla fall, i höstas så hade jag tagit bussen upp till a6 (ännu en grej jag lärt mig under gymnasiet) för att vänta på min pappa. Jag skulle på fest på kvällen och tänkte att jag kunde titta om jag hittade något att ha på mig (hade inte särskillt höga förhoppningar) så jag går in i en affär och börjar gå runt längs väggarna och vad tror ni hänger där om inte en skitsnygg klänning?! Jag hade dessutom velat ha en sådan klänning i några år, snacka om att jag var stolt över mig själv när jag gick ut från affären med en kasse innehållande min helt på egen hand nyinköpta klänning!
Publicerad 2011-06-17 22:50:48 i Allmänt,
Kom på en grej som jag bara måste ge tusen tummar ner för! Det är de där röriga tecknen som man måste skriva i på hemsidor ibland för att t.ex. få skapa ett konto eller skriva en kommentar (så att de vet att man inte är ett virus) de är VÄRDELÖSA och helt OMÖJLIGA att se! Visst, ibland finns det en knapp så att man kan lyssna och skriva de bokstäverna som man hör, men då är det en massa brus i bakgrunden så att man inte hör heller! VÄRDELÖST säger jag bara, VÄRDELÖST! Sorry för att ni fick stå ut med min vrede, men min förhoppning med detta var att ge er ännu ett konkret exempel på vad som är svårt för mig att se.
Förövrigt så har jag kommit på några saker att blogga om nu, så håll utkik de kommande dagarna så ska vi se vad jag kan få ihop :)
Publicerad 2011-06-17 21:05:28 i Allmänt,
Sorry att jag inte har skrivit på ett tag. Anledningen är att jag har fått idétorka ... det är väl inte det att det finns något att berätta, snarare tvärtom att det finns för mycket och att jag inte vet vad ni vill veta. Så ge gärna förslag på vad jag ska blogga om så gör jag det :)
Jag har i alla fall fått sommarlov nu (eller ja, har haft det i en vecka^^) känns väldigt skönt och är precis färdig med första veckan på feriepraktiken (för er som inte vet det så har jag gatuteater) och den har gått smärtfritt förbi (eller tja ... första dagen kom jag hem med blodiga händer heh...) utan några större missöden, förutom ett litet missförstånd igår som kunde ha lett till att jag gick vilse i Huskvarna, men det är tur att det finns mobiltelefoner nuförtiden, vad skulle vi göra utan dem? :)
Som sagt, KOM MED FÖRSLAG PÅ VAD JAG SKA BERÄTTA OM!
Nu vet ni i alla fall att jag lever xD
So long!
Publicerad 2011-06-07 18:12:03 i Allmänt,
Här nedan kommer du att få se några bilder som förhoppningsvis skall hjälpa dig ytterligare att förstå lite hur jag ser...
Vad tror du bilden föreställer?
Jo, en apa!
Så här ser du ut för mig om vi sitter någonstans där det inte är så rörigt runt omkring
Samma bild i full skärpa, ganska stor skillnad va?
Men om du har gjort något med ditt hår är det mycket svårare att se vem det är
Samma bild...fast lite lättare att se...
Såhär ser jag på långt håll...
Såhär ser du...
Här ser du hur skolkorridoren ser ut för mig på vintern med alla svarta jackor...
Skillnad?
Så ser jag i en rörig miljö...
Genom dina ögon ser det ut såhär...
Kan du se ormen?
Där var den ju!
Kommentera gärna dina tankar när du ser detta :) intressant att höra!
Publicerad 2011-06-07 16:07:39 i Allmänt,
Japp, som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag tillbringat helgen i Västerås på teaterfestival och det var FANTASTISKT!
Jag tror att jag även skrev i förra inlägget att jag inte hade med mig någon ledsagare. Så hur gick det då? Det gick toppenbra! Vad ska man egentligen ha en ledsagare till när man har så underbara och hjälpsamma vänner som jag? svar: INGENTING! Så vad var det de hjälpte mig med? tja, de bar mina väskor uppför trappan till rummet där vi skulle bo. De hjälpte mig att packa upp soväck och liggunderlag (jag fattade inte hur spännerna funkade xD.) De följde med mig dit jag inte hittade. De hjälpte mig att byta kostym under föreställningen, trots att de själva hade lika brottom, samt sminka och locka håret på mig innan:) (har säkert glömt ngt som de gjorde...)men det som betydde mest för mig var att varje dag när vi gick från huset där vi bodde till huset där teatrarna spelades (det tog ca 25 min att gå) så gick de alltid i min takt och frågade alltid om de gick för fort, och vissa dagar kom de till och med försent för att de lät mig gå i min egen takt. Om inte det är äckta vänskap så vet jag inte vad som är det! Tack så jättemycket för det!!!!!!<3
Idag frågade min klasskompis (som sett jättesuddiga bilder som min mamma och pappa hade fixat för att mina klasskompisar skulle få ett litet humm om min synskada) hur i hela världen jag kan hänga med i alla koreografier vi gör på teatern? Mitt svar på det (till alla er andra som kanske undrar) är att jag har absolut ingen aning! Det är ett stort mirakel även för mig!
Ska se om jag kanske kan ordna nya suddiga bilder och lägga upp åt er så ni får se:)
Men tills vi hörs igen...Kram på er!
Och till alla er som var med i Västerås, tack för en underbar helg! Kan inte sätta ord på vad ni betyder för mig!
