Jag har inte jättemycket anpassningar i mina aktiviteter på fritiden, men jag tänkte berätta lite om det iaf:)

Ridning
Jag rider inte regelbundet längre, bara när jag hinner, då rider jag på min egna häst som jag delar med mina kusiner, men när jag väl rider har jag egentligen inga hjälpmedel (förutom att jag aldrig rider ut ensam.) Fast när jag har ridit på ridskola har jag alltid ridit i ganska små grupper.
 Först red jag utanför Tenhult, då var vi bara två stycken i min grupp, jag och en tjej som var helt blind. Jag kommer inte ihåg så mycket hur allt funkade då, men jag kommer ihåg att vi red med en ledfyr i varje hörn av ridhuset. Det är små apparater som piper och på så sätt talar om vart hörnen i ridhuset finns. Jag kommer inte ihåg om jag tyckte att jag var hjälpt av dem eller om jag såg tillräckligt bra ändå, men det är ju bra att de finns iaf:)
 Senare började jag rida i ett litet stall inte långt ifrån där jag bor där en tjej hade startat en ridskola. Det var ingen handikappridskola eller så och där red jag precis som alla andra, fast eftersom ridklubben inte var stor så red vi i en väldigt liten grupp.
 Efter att jag ridit där i ett år lade den ridskolan ner och jag började på Jönköpings fältrittklubb. Det däremot är en väldigt stor ridskola, men där red jag i handikappgrupp, så jag märkte inte av det på lektionerna. I gruppen fanns ungdomar med olika funktionshinder och skillnaden mot en vanlig grupp var att vi tog det väldigt lugnt och inte lärde oss så jättemycket nya saker, utan vi red mest för att det var kul. Dock var det i den gruppen jag lärde mig galoppera. Dessvärre har jag åkt av endel gånger och därför blivit lite osäker när det gäller ridningen, sen har mitt intresse svalnat och därmed tar jag mig inte så mycket tid till stallet och hästarna längre. Därför har det tyvärr blivit att jag rider alldeles för sällan...

Läger
Jag åker på väldigt många olika läger (särskillt på sommaren), i år ska jag till exempel på ett i Italien :) Läger är nog den aktivitet där jag behöver mest hjälp, eftersom de ofta är på nya platser där jag inte känner igen mig och jag har svårt att lära mig hitta snabbt. Därför har jag alltid med mig ledsagare när jag åker på läger. Det är väldigt bra, annars skulle jag vara dödstrött när jag kom hem...eller tja, antagligen något ännu värre, för dödstrött är man ju redan efter en veckas läger, med eller utan synskada...

Musik
Musik är något jag sysslat med i stort sett sen jag öppnade munnen för första gången. Jag har alltid lyssnat mycket på musik, vilket jag tror har varit en stor hjälp för mig eftersom det har tränat upp mitt gehör, vilket är extra viktigt för mig eftersom jag inte kan läsa noter. Jag har aldrig (tyvärr) hittat ett musikinstrument som har funkat hundra för mig, faktiskt har jag inte hittat många som fungerat ens tio xD så det har alltid varit sången jag har satsat på. Något jag ångrar är dock att jag inte började ta sånglektioner innan jag började gymnasiet, (men det är en annan sak...) hur som helst så har jag sjungt mycket solo i kyrkan där jag bor, mycket tack vare min pappas kusin som har lyft fram mig och mina kusiner och gett oss tillfällen att sjunga ända sedan vi var små :) sen har jag varit med i några körer och varit på ett antal körläger, plus att jag nuförtiden är med och sjunger i ett underbart lovsångsband med massor av spelglädje och underbara människor! I alla de här sammanhangen har jag alltid lärt mig alla låtar på gehör, samt lärt mig alla texter utantill, undrar hur det ska gå framöver, alla säger ju att man får sämre minne ju äldre man blir...

Teater
Teatern är nog den aktiviteten jag sysslar mest med på fritiden, and I love it! På teatern försöker jag hänga med så gott jag kan på alla galenskaper. Det mesta går bra :) det har varit lite svårt någon gång när vi gjort övningar som gått ut på att titta varandra i ögonen, men det löser sig alltid för jag har så goa vänner som hjälper mig! Och ärligt talat, jag vet inte om det bara var för att jag visste vad övningen gick ut på, men när vi jobbade med att betrakta och betraktas så kunde jag riktigt känna hur tjejen jag jobbade med stirrade på mig, även om jag inte såg det...
 Jag försöker klara mig så mycket som möjligt själv på teatern (jag tycker det är viktigt eftersom det aldrig är samma sak att vara med kompisar med en vuxen i närheten) men när det börjar närma sig föreställning och vi börjar med genomdrag och kostymbyten brukar mamma få hoppa in och hjälpa till (det kan vara bra med tanke på att vissa ombyten är sjuuukt snabba...mamma kan även vara bra som sakletare då det ibland är näst intill omöjligt att hitta sina saker bakom scenen...man måste ha sett hur det ser ut för att helt förstå vad jag menar) i år ska jag dock försöka klara både att byta om och hålla koll på mina grejer utan mammas hjälp (det har inte gått jättebra hittills, särskillt inte det där med att hålla koll på sakerna...) och då ska vi dessutom åka till Västerås på teaterfestival nästa helg :O. Till er som ska med vill jag bara säga att ni får gärna fråga om jag vill ha hjälp, jag är nämnligen inte så bra på att be om hjälp...antar att jag vill verka så "normal" som möjligt och samtidigt vill jag inte att andra ska känna att jag tränger mig på...innerst inne så vet jag att de inte tänker så, men att be om hjälp är något jag alltid haft svårt för och får fortsätta kämpa med...

Tänker avsluta med samma sak som jag gjort tidigare...FRÅGA OM NI UNDRAR NÅGOT!

Kram på er! //Frida

I skolan har jag en assistent samt olika hjälpmedel som ska underlätta för mig.
 Mitt största hjälpmedel är min dator. En helt vanlig laptop med ganska stor skärm, man kan även sätta laptopen i en dockningsstation som är kopplad till en större skärm som står i ett av mina klassrum. På min dator har jag ett program som förstorar allt och i det finns även min talsyntes. Det är en dataröst som kan läsa upp saker för mig om jag vill. Ibland har den dock väldigt roliga betoningar (jag och en klasskompis på högstadiet satt och skrattade åt den nästan varenda kemilektion) men förutom det så är den inte alltför rolig att lyssna på och det har hänt att jag har somnat när jag har pluggat till prov med hjälp av den xD.
 Jag har också ett annat program på min dator som innehåller alla mina läroböcker. Detta program går dock inte att skriva i, så om jag vill skriva något i boken måste jag kopiera in sidorna i word, men det fungerar bra...nu förtiden iaf, det var lite värre förr när man bara kunde kopiera åtta rader i taget...
 Ett annat hjälpmedel jag har är en avståndskamera som går att koppla till datorn, fast den använder jag inte så mycket på gymnasiet eftersom lärarna inte skriver lika mycket på tavlan. Med kameran kan jag zooma in och ut bilden, frysa bilden om lärarna skulle börja sudda innan jag skrivit klart, samt ta kort (ännu en grej vi hade väldigt roligt med på högstadiet...)

Andra anpassningar som gjorts i olika ämnen är t.ex. att jag inte har idrott med klassen, eftersom de flesta sporter (särskillt med bollar) är en mardröm om man är synskadad, men den största anpassningen är nog ändå att jag inte sysslar alls lika mycket med noter som de andra, noter är väldigt svåra att se. Jag kan se vad det är för noter om jag tittar i min egen takt och tar det lugnt, men att följa en notbild och sjunga eller spela samtidigt är helt omöjligt för mig. Därför jobbar jag mest med gehör på musiklektionerna. Min sånglärare brukar t.ex.spela in min sångläxa på ett fickminne som jag har, så får jag öva till det istället för att spela själv.

Förflyttningarna mellan lektionerna går jättebra nu när jag har lärt mig att hitta på skolan, men jag tänkte härom dagen på att jag fortfarande gärna går lite bakom mina kompisar, det är annars ett knep jag har när jag är på ett nytt ställe, men att jag fortfarande gör det (speciellt på väg ut från matsalen) tror jag beror på att nio av tio gånger när vi går ut ur matsalen så fastnar mina kompisar på vägen för att de ser någon de känner, och då är det skönt att gå bakom så att jag ser var de tar vägen, plus att om det är någon som jag också känner så vill ju jag heja också och om jag går själv misar jag i regel alltid det, eftersom jag har svårt att känna igen ansikten. Så om du ser mig någonstans (behöver inte vara i skolan) där det är mycket folk. KOM FRAM OCH SÄG HEJ!:)

Tja, nu vet du lite hur min vardag i skolan funkar och jag säger som tidigare, fråga om du undrar över något som jag inte har skrivit! Många av mina vardagssituationer är så självklara för mig att jag inte ens tänker på vad jag gör och inte gör, därför kan det hända att jag har glömt att skriva något :)

//Frida

Förutom att mina perseptionssvårigheter och Nystagmus gör att jag ser dåligt så är inte mina synnärver fullt utvecklade och jag har fläckar i synfältet som bland annat gör att jag inte har så bra vidvinkelseende och jag ser inte heller så mycket nedåt, därför går jag ofta med huvudet lite lätt framåtböjt.

Så vad är det då som jag har lätt för att klara av?

Orientera mig i kända miljöer är något jag har lätt för (okända är dock omöjliga) därför är det inte säkert att du ens skulle tänka på att jag har en synskada om du träffar mig i skolan eller hemma eller någon annanstans där jag är van vid att gå.

Läsa är också något som går bra. I alla fall om det är en text som intresserar mig. För det är faktiskt så att jag märker att jag blir mindre trött i ögonen om jag läser om något som jag tycker om än om jag t.ex. läser något ur en lärobok. Detta kan kanke låta som en ursäkt för att slippa läsa skolarbete, men så är det inte, och i vilket fall som helst så slipper jag ändå inte undan skolarbetet, för antingen läser jag det på datorn med hjälp av en talsyntes (för er som inte et vad det är så är det precis som det låter, en datagjord röst som läser texter på datorn) eller så ber jag någon läsa för mig.
 Om du vill ha ett konkret exempel på hur liten text jag kan läsa så har jag t.ex läst alla böckerna i Twilight-serien.

Nu vet du kanske lite mer om hur jag ser? Jag hoppas det iaf:) men fråga gärna om du undrar över något som jag inte har skrivit här:)

//Frida