När jag var liten
Nu var det några dagar sedan sist...detta beror faktiskt inte på att jag har glömt bort att blogga (som jag förvarnade er om) utan att jag har levt i en underbar teatervärld de senaste dagarna och varit så fruktansvärt trött när jag kommit hem att jag helt enkelt inte orkat blogga.
Hur som helst så tänkte jag i detta inlägg berätta lite om hur det var när jag var liten och vad som har förändrats med åren.
Under den första tiden efter min födsel märkte mina föräldrar inte av mina handikapp, eller de såg att jag flackade med blicken, men de trodde att det berodde på att jag helt enkelt inte lärt mig att fästa den än. Det var inte förrän jag började leka som de såg att jag inte greppade saker med min högerhand och att den var knuten hela tiden (jag har nämnligen ett handikapp som kallas Hemiplegi också, det innebär att min högra sida är svagare än den vänstra, tror inte att jag kommer att skriva så jättemycket om det, men man vet ju aldrig, men du får givetvis fråga om det också) så de bestämde sig för att kolla upp det och då fick de även veta att jag var synskadad.
I början, innan läkarna visste exakt hur gravt mitt handikap skulle bli var de inte säkra på om jag skulle kunna läsa eller ens gå. Jag vet inte hur alla utredningar som sedan följde gick till, men jag vet att mamma och pappa fick hjälp av en kvinna som heter Aina. Hon hjälpte dem med tips på hjälpmedel som skulle hjälpa mig att lära mig att tolka det jag såg. De visade mig bilder på olika saker och sa att ”det här är en tallrik det här är en sked…” och så vidare. Och när vi var och handlade mat pekade mamma på olika saker och sa ”det här är en gurka, det här är en tomat…” ja, jag antar att ni fattar grejen xD
Ni som någon gång har ätit med mig har antagligen märkt att denna träningen hjälpte, eftersom att jag inte äter på skeden med tallriken:P
Hoppas ni fått lära er någonting nytt även i detta inlägg! Fråga som vanligt o ni undrar något :)
Tillslut vill jag bara säga att jag drar till Västerås på teaterfestival imorgon!:D så nu blir det rätt dött här i några dagar till!
Ha det gött tills vi hörs igen!
/Frida
Hur som helst så tänkte jag i detta inlägg berätta lite om hur det var när jag var liten och vad som har förändrats med åren.
Under den första tiden efter min födsel märkte mina föräldrar inte av mina handikapp, eller de såg att jag flackade med blicken, men de trodde att det berodde på att jag helt enkelt inte lärt mig att fästa den än. Det var inte förrän jag började leka som de såg att jag inte greppade saker med min högerhand och att den var knuten hela tiden (jag har nämnligen ett handikapp som kallas Hemiplegi också, det innebär att min högra sida är svagare än den vänstra, tror inte att jag kommer att skriva så jättemycket om det, men man vet ju aldrig, men du får givetvis fråga om det också) så de bestämde sig för att kolla upp det och då fick de även veta att jag var synskadad.
I början, innan läkarna visste exakt hur gravt mitt handikap skulle bli var de inte säkra på om jag skulle kunna läsa eller ens gå. Jag vet inte hur alla utredningar som sedan följde gick till, men jag vet att mamma och pappa fick hjälp av en kvinna som heter Aina. Hon hjälpte dem med tips på hjälpmedel som skulle hjälpa mig att lära mig att tolka det jag såg. De visade mig bilder på olika saker och sa att ”det här är en tallrik det här är en sked…” och så vidare. Och när vi var och handlade mat pekade mamma på olika saker och sa ”det här är en gurka, det här är en tomat…” ja, jag antar att ni fattar grejen xD
Ni som någon gång har ätit med mig har antagligen märkt att denna träningen hjälpte, eftersom att jag inte äter på skeden med tallriken:P
Hoppas ni fått lära er någonting nytt även i detta inlägg! Fråga som vanligt o ni undrar något :)
Tillslut vill jag bara säga att jag drar till Västerås på teaterfestival imorgon!:D så nu blir det rätt dött här i några dagar till!
Ha det gött tills vi hörs igen!
/Frida